Om Årsta – slottet med många historier

Vikingatiden (ca 750-1050 e Kr) – en rik jordbruksbygd

På kullarna kring Årsta ligger flera gravfält från vikingatiden. Gravhögarna visar att det har legat gårdar här redan för tusen år sedan. Jorden var bördig kring Blistaån, och Blistafjärden leder ut i Östersjön - dåtidens viktigaste transportväg. Det fanns alltså de bästa förutsättningar för en stor rik gård vid Årsta redan under järnåldern.

De första personer i Årstahistorien som vi känner till namnet är Sven och Gudvar. Deras namn står på den stora runsten som idag står vid parkeringen vid slottets infart. Sven lät resa runstenen i början av 1000-talet till minne av sin far och efter Gudvar, som troligen var hans mor. Den har ursprungligen stått nära Blista, som ligger några hundra meter väster om Årsta.

Medeltiden (ca 1050-1520) – korsriddarna kommer!

I skogsbrynet norr om Årsta slott ligger resterna efter det medeltida Årsta. Här kan du se flera husgrunder och en stensatt brunn som fortfarande håller vatten. Troligtvis ägdes Årsta i början av medeltiden av den mäktiga folkungaätten. Det största huset vid Gamla Årsta har samma mått och plan som det berömda Alsnö hus på Adelsö. Det tyder på att Årsta var en gård med hög status.

År 1260 var ett viktigt år i Årstas historia. Den unge junker Karl (Karl Ulfsson), son till jarlen Ulf Fase av folkungaätten dog då i strid vid Riga. Han hade anslutit sig till den mäktiga korsriddarorden Tyska Orden. Tyska Orden ärvde junker Karls godsinnehav i Sverige och korsriddarna slog sig ned på Årsta, som blev ordens huvudsäte i Sverige. Tyska Orden ägde Årsta i tvåhundra år, och godset blev ett centrum för handel och kommunikation. Tyska Orden har satt spår i de historiska källorna genom att de var oense med kyrkoherden i Österhaninge församling. De vägrade nämligen betala tionde (skatt till kyrkan).

Foto: Illustration: Mattias Pettersson

År 1467 sålde Tyska Orden Årsta med en rad underlydande gårdar till adelsmannen Erik Axelsson Tott. Det stora godset gick sedan i arv i flera generationer och ärvdes flera gånger på kvinnosidan, innan det till slut hamnade hos en släkt av sjöfarare i kungens flotta.