Johannas resa - en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem

Del 1: Förberedelser och tankar inför uppdraget

Min familj bestod av mamma, pappa, min 13åriga storebror, min 10åriga lillebror och så jag som var 11 år. Mina föräldrar tyckte att vi hade utrymme för ett till barn i familjen och att de hade tid och en vilja att hjälpa någon som behövde det. Jag minns att vi barn blev förberedda och att socialtjänsten kom och pratade med oss. Jag minns också att jag tyckte det kändes bra att jag fick möjlighet att uttrycka vad jag tänkte och kände. Det blev bestämt att en 6årig flicka skulle flytta in till oss, jag såg fram emot att få en lillasyster eftersom att jag bara hade bröder. Jag kommer att benämna henne som lillasyster i den här berättelsen, för det är vad hon är, min lillasyster.

Vi hade flyttat till ett större hus vilket också innebar att jag hade fått det största rummet, dubbelt så stort som mina bröders. Jag var glad över det och påpekade gärna till mina bröder att jag minsann hade större rum än de. Att vara mellanbarn innebar att vara lite mittemellan på något sätt. Så att få det största rummet fick mig att känna mig speciell, tills jag insåg att vi skulle halvera mitt rum för att hon skulle få den andra halvan. Den där känslan av att ta från mig själv för att ge till någon annan blev så tydlig. Jag minns inte att jag gjorde någon stor sak utav det, förmodligen uttryckte jag någon form av besvikelse men det gjorde ingen skillnad. Hon skulle flytta in och behövde ju ett rum såklart, det förstod ju jag också.

Innan vi träffade henne fick vi se bilder. Jag minns en bild som jag tittade mycket och länge på, satt och försökte föreställa mig hur hon skulle vara. Jag tyckte att hon var liten och söt och kommer ihåg en nervös men spännande känsla i magen. Funderade mycket kring vad hon tyckte om att göra och vad jag skulle visa henne och lära henne.

Första gången jag träffade henne minns jag att jag kände mig stor, att det fanns ett ansvar från min sida. Mina föräldrar har aldrig lagt ett ansvar på oss biologiska barn, men jag tänker att det är ofrånkomligt att de biologiska barnen tar ett ansvar även om alla säger att de inte behöver det. Biologiska barn fyller också en viktig roll i uppdraget och idag tänker jag att det hade gynnat mig och mina bröder om vi hade pratat mer om det, vi hade behövt mer vägledning i hur vi skulle förhålla oss till henne och till situationen. Det hade nog gynnat oss alla.

Del 2: Förhållningssätt och vad som blev annorlunda

Det första året minns jag som kul. Jag tog min nya syster under mina vingar och lärde henne om vår familj. Vi pysslade tillsammans och jag minns tiden som spännande och rolig. Hon anpassade sig bra till mig och gjorde som jag sa, vilket förmodligen är en av fler anledningar till att jag tyckte att det var en väldigt bra tid.

Jag minns känslan av att vilja knyta henne till oss, jag ville att hon skulle kalla mina föräldrar för mamma och pappa, att hon således skulle bli en del av oss. Någonting som jag idag reflekterar kring måste ha varit svårt att förhålla sig till som barn. Hur ska jag förhålla mig till henne utifrån att hon ska bli en familjemedlem men samtidigt har en familj? Vem blir jag i det, hur mycket ska jag våga släppa in henne och vad händer om hon försvinner?

Egentligen blev allt annorlunda än vad jag hade tänkt mig. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli kul att få en lillasyster, att vi skulle leka ihop och att jag skulle lära henne saker. Så blev det ju också, men det där andra, det känslomässiga och relationsmässiga var någonting jag inte hade tänkt på eller som jag inte kunde föreställa mig. Hur blir det då att faktiskt släppa in någon helt okänd i sin familj, att dela på sina föräldrar, att ge plats åt någon som behöver mer än en själv?

Jag tänker att jag inte blev lika viktig längre, mina problem var inte lika stora och då blev de kanske heller inte lika viktiga. Jag minns känslan av att bli bortprioriterad även om jag vet att mina föräldrar såklart tyckte att vi biologiska barn var minst lika viktiga. Men att ta in ett barn i familjen som behövde mycket kärlek och omsorg, innebar att jag behövde lämna plats och då blev jag heller inte lika viktig som jag var innan.

I takt med att hon blev trygg i vår familj förändrades också hennes beteende. Hon hade stunder då hon av förklarliga skäl mådde dåligt och agerade ut. Hon bar på någonting som jag inte kände till och det blev tydligt när hon blev arg eller ledsen. Det var jobbigt och frustrerande att inte kunna trösta henne. Det var svårt att hantera att hon bar på saker som hon måste lära sig att leva med och jag måste lära mig att leva med att inte kunna vara en del av de minnen hon bär på.

Del 3: Syskons olika uppfattning och roller

Min storebror tyckte att det var svårt att veta hur han skulle göra och förhålla sig till vår nya syster. Som storebror kände han ett ansvar, att det förväntades någonting av honom, men som han inte visste hur han skulle göra. Idag säger han att han nog hade behövt mer vägledning och konkreta exempel av våra föräldrar. Han tog avstånd från henne och knöt ingen riktig relation till henne när vi var små, kanske just för att det var för svårt för honom att hantera. Han beskriver det idag som en känsla av misslyckande, att vilja göra något men inte förmå sig till det. Min lillebror tyckte det var jobbigt då han kände att hon fick all uppmärksamhet och att mamma och pappa pratade snällare med henne än med honom. Min lillasyster däremot beskriver det som att min lillebror fick all uppmärksamhet, så där har ju ni familjehemsföräldrar någonting att bita i…

Idag tänker jag att mina bröder uppfattade saker delvis utifrån deras plats i syskonskaran. Min storebror var äldst och det innebar ett ansvar som han inte fick rätt verktyg att hantera. Min lillebror var yngst till dess att hon kom in i familjen och då försvann den platsen, med allt vad det innebar att vara yngst. Även om min lillebror idag beskriver det som en fördel att hon var yngst så att han kunde få känna sig stor, blev det också svårt för honom när han var liten att inte vara yngst längre. Min plats konkurrerades inte på samma sätt, jag var fortfarande mellanbarn. Däremot blev det en till flicka i familjen, men jag minns inte att jag upplevde någon annan konkurrens än jag tror det kan vara för biologiska systrar. Hon härmade mig med kläder och skulle ha allt som jag hade, vilket var skitjobbigt emellanåt men också upplyftande. Mina bröder hade ju aldrig satt mig i samma fokus som hon gjorde. Jag var en förebild för henne och det gjorde någonting med mig. Jag tog ett stort ansvar för henne därför att jag var sådan, relationer var viktiga för mig. Det var viktigt för mig att lägga mycket energi på henne, att få in henne i vår familj, att hon skulle känna sig som en del av oss.

Del 4: Umgänge och helhet

Mina föräldrar värderade relationen till min systers föräldrar och nätverk och det minns jag som värdefullt, både för henne men också för mig. För mig var det viktigt att få ihop helheten, att förstå vem hon var och vart hon kom ifrån för att också kunna förhålla mig till henne och släppa in henne. Mina föräldrar släppte också in mig till hennes mamma, lät mig följa med på umgängen ibland som jag gärna ville. Det blev viktigt för min lillasysters och min relation också, det blev någonting att dela tillsammans, att minnas tillbaka på saker tillsammans.

Idag tänker jag att det blev en hjälp för oss att föra våra två världar samman. Som för alla barn, men kanske framförallt för familjehemsbarn är det viktigt att få hjälp att förstå sin historia och att få den att hänga ihop. Jag tänker idag att hon och jag hjälpte varandra med det, genom sådana små saker som att jag var med på några umgängen gjorde att vi förde de där två världarna samman på något sätt.

Mina föräldrar pratade alltid gott om hennes familj och släkt, såg till att hålla kontakten med dem. För mig blev det viktigt att mina föräldrar belyste hennes familj och nätverk som betydande och värdefulla. Hur svårt mina föräldrar än kan ha upplevt det så var det aldrig någonting de förmedlade till oss barn, för mig var hennes föräldrar och nätverk alltid en självklarhet.

En gång när hennes mamma var på besök hos oss stod min pappa och höll armen om hennes mamma, tittade på min lillasyster och sa: ”Titta vilken fin flicka vi har”. Jag tänker på det som någonting varmt, som en gemenskap. Att de delade på föräldraskapet och jag tänker att det också förde oss samman. Hennes föräldrar hade inte förmågan att tillgodose min lillasysters behov och det fanns såklart anledningar till att hon bodde hos oss. Men mina föräldrar minimerade aldrig hennes föräldrars styrkor och i mina ögon tog de heller aldrig ifrån hennes föräldrar och nätverk de styrkor de hade och det som de kunde och kan ge till min lillasyster.

Jag tror att mina föräldrars goda inställning till min lillasysters nätverk, även om jag kan tänka mig att det också varit svårt att förhålla sig till stundvis, gjort att jag känt att hennes släkt är min släkt. Att de har varit betydelsefulla för henne och då har de blivit betydelsefulla för mig. Vi har varit ett vi och inte ett vi och dem, så har det i alla fall känts för mig.

Del 5: Prata om elefanten i rummet

När vi i familjen idag pratar om hur allting har varit blir vi förvånade över att vi tyckt och tänkt så olika. Att vi faktiskt inte vetat hur den ena eller andra känt och tänkt. Det är så mycket som vi inte visste att vi burit på. Alla våra olika tankar kring vad det har inneburit för oss som individer och för oss som familj. Vi inser alla att vi skulle ha pratat mycket mer.

Mina föräldrar har varit fantastiska på att prata med min lillasyster om hennes historia, hjälpt henne att hantera de tankar och känslor som hon burit på. Men vi som familj har varit dåliga på att prata. På att ”prata om elefanten i rummet” som varit ett rent faktum. Mina föräldrar säger att de varit bra på att prata med varandra om hur de ska hantera situationer. Däremot kan vi alla känna att vi har saknat att ha suttit tillsammans hela familjen och pratat om saker. Hur blir det och är det för oss som individer och för oss som familj?

När jag idag har pratat med min lillasyster om vår barndom beskriver hon det som att det i början kändes som ett ”hon och dem”. Att hon stod lite utanför. Jag tänker att det inte är så konstigt att det kan vara så för familjehemsplacerade barn, att det är svårt att komma in i en familj man inte känner och att känna att man är en del av familjen. Men det var också vårt uppdrag som familj att hjälpa henne att komma in i den och att få henne känna sig som en del i familjen.

Idag tänker jag mycket kring det, att om vi hade neutraliserat situationen genom att prata om de spänningar som låg i luften, pratat om elefanten i rummet, så hade kanske min lillasyster också känt sig mer som en del i familjen. Jag tänker att det ju inte är någonting konstigt att det är en konstig situation, men det kan vara konstigt att inte prata om den konstiga situationen. Vi hade nog fått en annan förståelse för varandra om vi hade pratat mer.

Del 6: Har vi satt henne i båten ska vi också ro den i land

Idag reflekterar jag kring hur det hade varit om jag hade fått fler möjligheter att prata med någon utomstående. Hur det hade blivit om en socialsekreterare hade fångat upp mig mer.

Jag vet vid något tillfälle att socialsekreterare frågat om jag ville prata, men att jag då hade sagt till mina föräldrar att det inte behövdes. Socialsekreteraren hade tolkat det som ett gott tecken, att jag upplevde att flickan var en del i vår familj och att det kändes självklart. Jag minns det som att det var en självklarhet att hon var en del i vår familj, men jag hade nog fortfarande ett stort behov av att prata.

I och med att det inte fanns utrymme till att riktigt tycka att det var jobbigt, gav jag kanske heller inte mig själv utrymme att våga känna efter. Jag hade nog behövt prata mer, även om jag inte gav uttryck för det. Jag tror det är viktigt, att hjälpa de biologiska barnen att prata och att ge utrymme för det. Att hjälpa dem att hantera sin oro och sina känslor som de bär på. Det vill jag verkligen slå slag för, att komma ihåg att hjälpa dem hantera allt som väcks i och med att vara familjehem.

För mig har uppdraget inneburit att vara storasyster åt någon som har haft mycket att bära på, att hjälpa henne att hantera sådant som jag själv aldrig haft erfarenhet av. Att stötta de biologiska barnen i att hantera alla de tankar och känslor som väcks, tänker jag också minskar risken för att de själva ska bära på saker som kan påverka deras liv på ett negativt sätt.

Mina föräldrar fick mig alltid att känna att det inte spelar någon roll vad vi barn gör eller inte gör mot varandra, det kommer inte att vara anledningen till att min lillasyster flyttar. Det minns jag som en stor trygghet. Det gjorde också att jag vågade bråka med henne, att jag vågade vara mot henne som jag var mot mina biologiska syskon. Att jag vågade ha ett ”vanligt syskonbemötande” gentemot henne, vilket jag idag tänker nog hjälpte oss mycket i vår relation.

En stark känsla mina föräldrar också förmedlade var att vi inte skulle ge upp. Pappa säger idag att de alltid tänkte att ”har vi satt henne i båten ska vi också ro den i land”. Det tänker jag att mina föräldrar förmedlade till oss barn. Det var självklart att hon skulle vara hos oss så länge hon behövde och att hon var där på samma premisser som vi andra.

Del 7: Om du ger får du tillbaka, på ett eller annat sätt

I dag när jag tänker tillbaka, så ser jag att bli familjehem har påverkat vår familj på många sätt. Det har påverkat relationerna i familjen och också mig som individ. I dag kan jag se att det var varit mycket som varit jobbigt. Det innebar ett större ansvar för mig som barn i familjen, det innebar att jag fick bortse från mina egna behov ibland och att jag också bortprioriterade saker för att lägga tid och energi på relationen till min lillasyster. Det innebar också att relationen till mina bröder påverkades. Trots det skulle jag aldrig vilja spola tillbaka tiden, jag skulle aldrig vilja få det ogjort. Att vara familjehem har varit det bästa beslutet min familj tagit och jag avgudar mina föräldrar för deras självklara inställning till att hjälpa andra. Idag har min lillasyster och jag en jättestark och fin relation. Vi är syskon och även om det är en skillnad i att vara biologiska syskon och familjehemssyskon så har vi en syskonrelation som är stark på ett annat sätt. Vi har valt varandra.

Idag har vi pratat med varandra om när vi kände att vi var syskon på riktigt. Min syster säger att det blev en skillnad i vår relation när jag började prata om den, när jag sa att jag hoppades på att få bli moster till hennes barn om hon får några och vise versa. Hon upplever att vår relation förändrades efter det. För mig har det under vår uppväxt handlat mycket om att inte riktigt våga lita på att släppa in henne, för vad händer om hon försvinner och hur blir det för mig då. För några år sedan valde jag att våga offra det, våga riskera något för att vinna. Jag reflekterar kring det där idag, att som familjehem vara den som släpper in, kanske ta det första steget och offra lite mer för att ge barnet möjlighet att ta den platsen. Det kan ju innebära att barnet inte tar den platsen, men om barnet gör det så har man vunnit så mycket tänker jag. Jag har vunnit en syster där vi har en stark tillit till varandra. Den där relationen där man inte på något sätt måste ha med varandra att göra men man vill.

Jag har lärt mig mycket under min uppväxt med att vara familjehem. Sådant som jag idag ser som en självklarhet. Sådant som jag inte behöver arbeta med mig själv kring för att tänka eller känna. Jag har lärt mig att inga människor är mindre värda och jag har lärt mig att skilja på människa och handling. Jag tror att jag genom mina erfarenheter kring att ingå i ett familjehem fått en mer ödmjuk inställning till livet och till människor. Jag har en förståelse för hur viktiga ens föräldrar är, trots deras svårigheter. Det finns styrkor hos alla föräldrar och de styrkorna kan göra mycket för barnet, även om det också finns oförmågor. Jag har lärt mig att en människa kan göra stor skillnad för en annan. Det viktigaste jag tror att jag lärt mig är att om du ger får du tillbaka, på ett eller annat sätt. Jag har fått en klok, företagsam, stark och oerhört varm och tillitsfull lillasyster som idag är 21 år gammal. Jag har svårt att se vad jag skulle göra utan henne.