Runstenar

Runstenarna är ungefär 1000 år gamla – från järnåldern. I Haninge kommun finns närmare 40 stycken. Runstenar restes som minnesstenar efter de som dött. De stod nära gården och berättade om vilka som bodde där, vem som ärvt gården och hur de var släkt. Stenarna restes av den avlidnes närmaste släktingar.

En viking framför Kulturhuset?

Mitt i Haninge centrum står en runsten. Den är ristad till minne av "Vikinge, Stores son". Under järnåldern betydde "gå i viking" att resa iväg med skepp. Ordet användes sedan inte under många hundra år. Det var först på 1800-talet man började använda "viking" som benämning på järnålderns skandinaver. Under 1800-talet var nationalismen stark och man ville betona ett ärorikt förflutet med starka män som reste ut i världen. Ordet "vikingatiden" uppfanns av arkeologer på 1870-talet. De flesta under järnåldern såg inte sig själva som "vikingar", utan levde på sina gårdar av det lantbruket gav. Den Vikinge som hade gård i Haninge kanske var en av de som reste iväg med skepp? Kanske han aldrig kom tillbaka, utan fick en sten rest efter sig nära sin gård.

Öda och Gunna lät rista ... Kvinnor reser runstenar.

Vi tänker ofta på vikingatiden som en tid av krigiska män med svärd och spjut. Men även kvinnorna har lämnat spår. Runstenarna berättar att kvinnor hade rätt till arv och kunde äga gårdar. Ganska ofta är det en kvinna som beställt en runsten. I Haninge finns flera sådana runstenar. I Stav reste Öda med dottern Fastlög en sten efter Harald, make och far. Vid Runsmarsvreten har Gunna ristat att hon låtit bygga en bro. Det är vanligt att kvinnor nämns i samband med brobyggen. Den nya kristna kyrkan ville att broar skulle byggas för att underlätta resandet och det verkar ha varit så att kvinnor gärna donerade till kyrkan. På andra runstenar i Haninge möter vi kvinnor som Gunnlög och Gudlög i Broby, Stenhild i Alvsta, Jorun i Sanda, och Ödgunn och Arngerd i Lövhagen.

Kristna kors och drakormar

I slutet av järnåldern (ca 900-1100 e. Kr.), när runstenarna restes, blev Skandinavien kristet och många kyrkor byggdes. På runstenarna finns ofta ett kristet kors och ibland en bön för den döde. Men runorna är ristade på ett slingrande band med ormhuvud – en drakorm. I den gamla religionen låg Midgårdsormen slingrande runt hela världen. På runstenarna ser vi både den gamla och den nya världsbilden.

Haninge syns på runstenarna

Ortnamnet Haninge är från järnåldern, och är en utveckling av beteckningen på "de som bor vid Hanveden" – "hanungarna". Hanveden i sin tur är bildat av orden "hane" – tupp av skogsfågel och "vidher" som betyder skog. På tre kända runstenar från Haninge finns tuppar. Det är ovanligt – och det ligger nära till hands att tro att tupparna symboliserar just Haningebygden.

Nonsens-stenen – en härmapas verk?

Vid Södra Beteby finns en runsten som inte är en runsten. Den ser ut som en runsten – men de runliknande tecknen bildar ingen läslig text. Liknande stenar finns i Sorunda och Ösmo, nära intill "riktiga" runstenar. Hur kan det komma sig? Stenarna är inte förfalskningar tillverkade i modern tid. Redan på 1600-talet var de kända och avritade. En forskare tror att de är tillverkade under medeltiden (1100-1500 e. Kr.) Kanske tyckte man då att det var tjusigt med runstenar, eller ville ge sin gård mer historia "i efterhand". Därför ristade man en sten som var lik de gamla. Kanske tyckte man inte att det spelade någon roll att där inget begripligt stod – ingen annan kunde ju läsa runor och kunde inte veta att den var falsk.

Runstensfynd i Småhamra 2011

Än idag kan man hitta nya runstenar. Hösten 2010 kände lantbrukaren Rolf Norlin i Småhamra att något stort fastnade i plogen. På våren 2011 visade det sig vara en tusenårig runsten! Det är tre bröder – Gunnar och Ulf och Sighjälm som låtit resa stenen efter sin far Halvdan. Antagligen bodde de på Småhamra, som redan under järnåldern var en etablerad gård.

Tyrestahällen – Halvdan ristade

Bakom en stuga i Tyresta by finns en runristning i klippan. "Farbjörn lät hugga stenen efter Håulv, sin son. Halvdan högg runorna". Vem var Halvdan? Det låter märkligt att låta en "Halvdan" göra något så betydelsefullt som att rista runor i fasta berget. Men det var inte så illa som det låter. Hans namn betyder nämligen inte att han var dålig på något, utan att han var "till hälften dansk".

Vikingafärder

Jörund från Södra Beteby fick en sten rest efter sig på 1000-talet. På stenen står att han "var västerut med Ulv, Håkons son". Jörund hade alltså rest iväg med ett följe, kanske till England. Det är dessa resor, där man ibland plundrade och härjade och ibland handlade med varor, som på 1800-talet kom att kallas vikingafärder. I Ösmo finns en runsten efter "Tosti, som blev död i Ingvars följe". Ingvar den Vittfarne nämns på ett 30-tal runstenar i Mälardalen och var en av de stora följesledarna. Han reste österut med många skepp till Särkland – de arabiska länderna. Av de många hundra som reste ut med Ingvar kom få tillbaka.

Kontakt för den här sidan: haningekommun@haninge.se

Senast uppdaterad: 21 november 2016